En livsepok har gått i graven...
Jaha då var det gjort, idag har jag tvingats upplösa Grön Ungdom Halmstad. Det är ytterst sorgligt eftersom jag ändå varit medlem där sen -02... Men när veckopendlingen kommer emellan och övrigas engagemang sviker så finns det inte så mycket att göra längre. Jag vet att Sophie gjort sitt bästa i min frånvaro och jag förstår även att hon inte orkar mer. En dag kanske den uppstår och då hoppas jag att den blir beständig.
Annars åt jag en lunch med min far idag och det kändes bra att få träffa honom. Har faktiskt inte sett honom sen jul, så det kändes extra bra. Sen gick jag en promenad med min mor och hennes hundar på berget i det härliga vädret. Efter en sådan här dag så inser man hur viktiga ens föräldrar faktiskt är för en, man kommer älska dem oavsett vad som sker i livet och jag hoppas mina vet det.
L'egalité, Fraternité et Liberté!
Annars åt jag en lunch med min far idag och det kändes bra att få träffa honom. Har faktiskt inte sett honom sen jul, så det kändes extra bra. Sen gick jag en promenad med min mor och hennes hundar på berget i det härliga vädret. Efter en sådan här dag så inser man hur viktiga ens föräldrar faktiskt är för en, man kommer älska dem oavsett vad som sker i livet och jag hoppas mina vet det.
L'egalité, Fraternité et Liberté!
Smått och gott direkt ur smeten till hjärnbark...
Idag blir det nog inte så politiskt. snarare känslomässigt. Sitter på tåget till Skövde just nu och har lite tid på mig att tänka, tänka över livets små detaljer. Såg ett avsnitt av "Scrubs" (köpte två säsonger idag) där de behandlade ämnet döden och insåg hur mycket jag har kvar att uppleva och åstadkomma med mitt liv. Hur mycket roliga saker som jag vill göra eller uppleva finns det egentligen, svaret är nog en himla massa. Men meningen med livet måste väl ändå vara de där små sakerna, de där som får en att må lite extra bra. Den första kyssen, att ge en komplimang, att hjälpa någon i nöd, att älska någon, att få finnas för någon... Sakerna är många och jag försöker uppleva dem så ofta jag bara kan. Såg ett samkönat par idag på perrongen, det värmde i hjärtat att se dem visa sin kärlek öppet. Jag inser vid sådana tillfällen hur mycket jag själv saknar någon som väntar på mig vid perrongen när jag kommer hem och ger mig den där extra lilla kyssen innan jag åker igen. Just nu har jag en massa underbara vänner som jag älskar, men ingen av dem på det där lilla särskilda viset som gör livet lite extra meningsfullt. Förmodligen kommer det komma en sådan person och ta mig med storm, men tills dess ska jag leva singellivet och vaka över mina vänner!
Tills dess, kärlek!
Tills dess, kärlek!