Scherschanten

... har jag inte så mycket att nämna. Så är det bara.

Men kan ju säga att jg tydligen skall bli intervjuvad av Hallandsposten ikväll om den nya äktenskapslagen vilken jag måste råplugga nu. *suck*

Och vad det gäller dig... Nej inte du T, utan du P... Så förstår jag inte varför jag låter dig hållas. Jag förstår verkligen inte det, samtidigt förstår jag inte riktigt hur du tänker när du gör så. Men du är ju så förbannat fin...

That's the fact of life...

... så slår mitt hjärta ett extra slag. Jag blir lite varm och det pirrar i magen. Min händer börjar skaka och jag mår sådär allmänt bra.

Nu vill jag inte ta ut saker i förskott, så det blir en lite halvlam låttext till dig.

... är bra mycket bättre än andra. Varför denna är bättre tänker jag inte nämna, kanske i framtiden istället.

Dock är det dags för sängen snart, måste upp tidigt och städa innan det skall droppa in folk för visning av lägenheten imorgon. Idag får ni njuta lite av Johan Glans och Björn Gustafsson bl a och självklart väljer jag ju just detta klippet då jag är uppväxt i skogen. :)


Helt jäkla geniala människor.


"Jag vill tro på framtiden..."

... är den starkaste känslan just nu och har varit i några dagar. Jag nämnde det redan i förr blogginlägget, men skall försöka vidareutveckla det.


Andru Donalds - All out of love

Syftet till att jag har valt den här sången idag kommer jag återkomma till senare. Först skall jag återspegla mina tankar runt känslan "Osynlig". Den här känslan har invaderat mitt liv, min hjärna, mitt hjärta och min själ de senaste dagarna. Det känns som att ingen riktigt ser mig för den jag är, är att ingen finner mod nog att dyka ner i djupet för att finna bland det finaste tingest, min själ och mitt hjärta. Varken arbetsplatser eller killar. Min vänner har sträckt sig till en viss grad och fått tag på en del av det, men ingen har tagit sig hela vägen och tagit tillvara på allt. Folk berättar ofta för mig hur fin och trevlig jag är, även hur underbar jag är. Men ingen av dem har velat ta in allt det i sitt hjärta och låtit sig... ja inte älska... kära ner sig i det. Varför är det så? Är jag en så tråkig och intetsägande individ?
Därav en del i min känsla av osynlighet. Vissa av er kan ändra på det om ni bara kan förmå er att se lite närmare, känna efter lite mer och faktiskt ge det en chans.

Med ovansagda ord kommer jag nu in på varför jag valt den låten som ni kan lyssna och se på ovanför. De orden, den bekännelsen han gör i låten... Det är något jag drömmer och hoppas att vissa av mina ex-ragg skall säga till mig en dag.
Jag känner mig nästan besatt när jag tänker på särskilt en person som jag faktiskt hoppas skall säga det. Jag är gudomlig nog att förlåta, men då måste folk göra sig förtjänta av förlåtelsen med. Den personen som jag mest hoppas på att få höra det av, ja han verkar inte ens tänka på mig längre. Spåren av tankar försvann i o m att jag erkände att jag fortfarande känner otroligt djupt för honom. Ja du vet vem du är T, eller gör du det?

"Älska mig för den jag är..."

... ja, så känns det iaf. Har börjat glida in i gamla vanor, vanor som jag lämnade innan PRIDE. Dock är det ju för fasen samma resultat med dem som med kärleken i allmänhet. Ni som känner mig vet vad jag menar.

I övrigt så har jag jobbat både måndag, tisdag och torsdag med mitt telefoninterjuvar-jobb. Både måndag och tisdag gick kasst då antalet genomförda intervjuver var 1 innan rasten när det förväntades vara en 4-5... Dock i torsdags lyckades jag sätta hela 6 intervjuver innan rasten och ytterligare 5 efter så jag låg bra till. Jag har även konstaterat att jag jobbar med en del fina grabbar men de är, som det verkar, hetero och har inte sagt att jag inte är det till dem än. Men jag undrar även över en av dem, han är liksom för hetero. Jag har en känsla av att det döljer sig mycket bakom fasaden.

"You know I never
I never seen you look so good
You never act the way you should
But I like it And I know you like it too
The way that I want you
I gotta have you
Oh yes, I do"

Sen har jag ju hunnit fundera över dig, ja du ständigt omnämnda och omtänkta individ. Jag önskar inte hitta en ersättare, för det går inte att finna. Jag önskar saker ogjorda och att  du skulle sett mig för allt jag är. Man kan dock inte få allt här i livet. Jag känner mig nästan osynlig numera, iaf när jag ser tillbaka och konstaterar att det är ett fåtal personer som sett elden i mitt hjärta och tagit tillvara på den. Fan jag önskar nästan vi kunde vara på G igen trots allt som hänt, för även om du gjort mycket som är svårt att förlåta så är du ändå en av de vettigaste jag mött.

Pour toi:




If love is a game of give and take, how come I'm always the one who has to give?

... sannerligen. Visst kommer jag inte vara helt ensam men av mina tre allra närmsta vänner så är en på Nya Zeeland, en annan flyttar till Umeå för att plugga imorgon och den tredje jobbar eller är med sin pojkvän mestadels.

Jag brukar inte vara förlåtande, nej snarare är jag ganska långsint mot gamla ragg. Men jag har ju inte varit kär i någon av dem, eller jo det har jag kanske, men inte på det där äkta oförorenade sättet som jag är i dig. Visst, du kommer få leva med vad du gjort, men även jag. För skulle jag ta tillbaka dig nu, eller i framtiden, så kommer det krävas en hel del för att bygga upp det krossade förtroendet. Men en sak jag har lärt mig i livet är att om man kämpar sig förbi hindren och faktiskt öppnar upp sig för möjligheter så finner man oftast något så mycket bättre än det man hade hoppats på. Fast nu vet jag inte vad jag hoppas på längre. Men som sagt, jag är fortfarande kär i dig. Hur kan en vänskap fungera där den ena har känslor som den andre inte kan, eller vägrar, bemöta?

Livet har blivit otroligt komplicerat sen du dök upp.

... väcker många tankar, det har jag fått erfara idag. Kan säga att dagen har varit ytterst händelsefull, så jag skall väl försöka återberätta det som har hänt även om jag fortfarande är i chocktillstånd.

Började med att jag gick upp 04:45 imorse och hade riktigt ont i halsen. Hällde i mig en kopp te och begav mig sedan till jobbet. Där var det lugnt de första två timmarna, han bland annat fundera över hur svenskarna konsumerar talgbollar. Många anser sig inte ha råd att skänka pengar till svältande i tredje världen men har ändå råd att lägga ut några hundralappar om året på småfåglar. Detta är ett ytterst konstigt beteende.
Sen blev det dags att packa upp träningsartiklarna, dessa  ytterst tunga saker var lastade på en pall och mätte väl ungefär en 2,5 meter i höjd. Jag tar pallyften och kör ut pallen i butiken, tänker att den är farligt packad. När jag börjar sänka ner den så märker jag hur pallen svajar till och flyttar mig åt sidan. Tur var väl det, för hela pallen välte. Vi talar om 300-400 kg träningssaker (maskiner, vikter, hantlar m m) som hade landat rakt på mig. Det hade med största sannolikhet gått riktigt illa om inte jag hunnit flytta mig. Jag han faktiskt snabbt återberätta min livshistoria för mig själv medan pallen föll. Nu kanske folk tycker att jag är en mes, men om man ser ett 2,5 meter högt varuberg med en estimerad vikt på 350 kg komma rasande mot den punkt där man själv stod för några sekunder sen... Ja då blir man chockad. Jag är det fortfarande.
En stackars varubur fick ta smällen istället och kommer aldrig bli sig lik. Chefen ropade till och frågade om jag var okej, sen kom en kollega och hjälpte mig lossa allt som nu låg huller om buller i en hög med krympfilm och riskerade att rasa igen. Efter en stund kom chefen och kollade hur det såg ut och sa ungefär "Du får byta varuburen". Nu är min chef en bra chef, men ibland är hon lite för resultatinriktad och idag kändes det så. Hon skämtade även bort det lite genom att säga "Arbetare som du finns det gott om", nu vet jag att det var ett skämt men var inte så roligt att höra när man nästan blivit krossad av träningsredskap.

Senare på dagen stod jag och packade upp andra varor i närheten av kassan då jag hör min kollega i kassan ropa "HEJ DU!" och han vända mig om för att se henne springa ut genom dörren. Jag tänkte väl att det var en kund som glömt något, dock kom hon tbx efter några minuter med en kundvagn lastad med saker. Då hade en person, eller flera, försökt stjäla ett antal artiklar. När jag kom ut på lagret stod min kollega där med vagnen, tittade på mig och sa med skärrad röst "Har du en cigarett över?". "Ja,svarade jag" varpå hon direkt säger "Då går vi ut och röker". Hon hade nämligen insett hur farligt allt var när hon fick tag i kundvagnen som gärningsmannen sprang ifrån. I det ögonblicket insåg hon att hon var ensam och att han lika gärna hade kunnat vända sig om med en kniv och stuckit henne eller gett henne en rak höger. Nu undrar ni kanske varför jag inte sprang efter, det undrar jag med. Det enda jag vet är att jag inte hann uppfatta situationen, annars hade jag rusat efter. Kändes och känns inte bra att ha lämnat en kollega i en sådan situation.

Ja dagen har varit dramatisk och jag har hunnit tänka mycket under tiden mellan händelserna. Har tänk på hur många personer jag älskar på olika sätt, hur mycket jag vill åstadkomma innan min egen bortgång, att jag ler för sällan m m. Men framförallt insåg jag att jag bara har känt riktigt kärlek för en person och att jag fortfarande gör det, trots allt som hänt. Kanske är jag korkad eller mentalt instabil, men det är inte omöjligt att jag skulle ge "oss" en chans till om möjligheten dök upp. Fan din idiot, jag är fortfarande kär i dig.

Idag blir det ingen låttext, finner knappt slutord heller. Men här kommer ett försök.

"Om du gett det chansen kunde det vart vi, nu hoppas jag någon annan tar vid."

... skrivkramp? Jag kommer hela tiden på en massa saker jag vill blogga om, men när jag väl sitter här så glömmer jag bort dem.

Idag har jag iallafall jobbat nio timmar, egentligen skulle det varit tolv på två olika jobb. Ja så nu har jag varit uppe sen 04:40 och skall upp runt samma tid imorgon. Men i eftermiddags hände ju en lite lustig sak, står och gnäller lite hos Olga på jobbet och säger det att jag inte hade lust att jobba ytterligare fyra timmar på kvällen men att jag behövde pengarna. Ungefär en minut senare börjar det vibrera i fickan, jag tar upp telefonen och ser att det är från mitt andra jobb. Det var min chef där som frågade om jag blev jättesur om jag inte fick jobba, de hade ringt in för många till ikväll. Jag vet inte om det är ett tecken eller något.

Vad gäller mina känslor så är det sådär lagom förvirrat. Har hittat en förvrängd reflektion av mig själv, dock känner jag mig förvirrad och drar ständigt paralleler till höstens äventyr. Även reflektionen har haft ett liknande äventyr med samma slut, dock mycket närmare dagens datum och är därför lika förvirrad. Men jag måste tacka en viss person för att du öppnade mitt hjärta även om du stack din bajonett så djupt in genom ryggen att du nästan gick rakt igenom hjärtat. Delar av slutmeningen som kommer lite senare är även tillägnade dig, jag tror du själv vet vilka.

I övrigt så blev jag positivt överraskad då jag fick ett sms från en annan person som är det bästa armén coh Halmstad producerat efter mig. Jag blev glad när jag läste slutorden, de gav mig lite hopp igen.

"I still want you by my side
just to help me dry the tears that I've cried
cause I'm sure gonna give you a try
and if you want, I'll try to love again but baby,
I'll try to love again, but I know

The first cut is the deepest, baby I know
The first cut is the deepest "

Ja kära läsare, det finns inte så mycket att rapportera. Livet börjar rulla igång igen och jag tar tag i det.
Har avlagt ett enda nyårslöfte och det är att aldrig sluta känna någon känsla en endaste gång under året.
Just nu känner jag en viss uppgivenhet över allt, men skall man tro mitt årshoroskop som Emma läste upp för mig så skall kärlekssvackan ta slut efter februarimånads utgång.  Nej det får väl bli ett låtstycke idag igen.

"My soul is painted like the wings of butterflies,
Fairy tales of yesterday, will grow but never die,
I can fly, my friends!"

... här kommer nu fortsättningen på besöket jag hade på Nyårsafton. Han har träffat någon annan i samma veva som han träffade mig och föll pladask för denne... Ja historien upprepar sig verkligen, men den här gången tog det 2 dagar. Jag är typiskt vänmaterial.

I will now unplug my heart.

... har vi nu nått. Tänkte först skriva ett långt inlägg om året som har gått och reflektera lite över det, men nej istället blir det lite om gårdagens aktiviteter.

Det började med att jag vaknade av ett sms, som påföljdes av ett ytterst trevligt besök. Kan säga att närhet fick en ny innebörd. Det hela kändes sjukt bra och den här personen verkar veta hur man är rak och ärlig. Dock så verkar det lite för bra för att vara sant, jag menar sist jag trodde det om någon så visade det ju sig att personen inte alls visste hur man är det. Jag låter helt enkelt tiden utvisa vad som sker.

Sen blev det till att akutröja i lägenheten innan gästerna började dyka upp. Anna och Lisa var först på plats och började genast använda kameran innan jag fått på mig en skjorta, bilderna finns på facebook. Sen dök det upp ett par till och sedan var det att vänta och vänta tills fler behagade komma. Men stämningen var hög och när folket dök upp så drog det igång på riktigt. Helena kom också och hade med sig sin hund, sötnosen Zeus. Någon gång innan tolvslaget så kommer Zeus inrusande till mig i köket och gömmer sig under bordet, efter kommer en vän och frågar vems hunden är. "Vilken hund!?" tänker jag eftersom Zeus är hos mig. Jo då visar det sig att en Am-staff smitit in från grannarnas fest och bitit Zeus. Jag går in i vardagsrummet där Helena sitter och håller hunden i nackskinnet. Hur skall jag få ut hunden utan halsband att hålla i, ville ju inte att den skulle slita sig och flyga på Zeus när vi gick förbi köket igen. Så jag tog ett riskfyllt beslut och provade lite försiktigt att lyfta i hunden och till min lättnad var den ytterst vänlig mot människor och fann sig i att bli buren. Så sagt och gjort så bar jag ut hunden ur lägenheten och i dörröppningen mötte jag ägaren som bad tusen gånger om ursäkt. Hon kom även in senare och bad om ursäkt till Helena och kollade att Zeus inte blivit skadad, vilket hand som tur var inte hade blivit.

Efter detta så var det dags att dra ner till Lilla Torg och fira in det nya året, detta gjorde med bubbel, cigarrer och raketer. När vi sedan kom in igen så drog festen igång rejält och det ser vi som ett tecken på ett fartfyllt och lyckligt 2009.
Nu har jag nästan städat klart, lite disk och golven återstår, samt att göra sig av med alla flaskor och burkar.

Till alla er som har varit en del av mitt 2008 så vill jag bara säga tack, tack för att ni har gett mig erfarenheter för livet. Vissa bra, andra dåliga.

GOTT NYTT ÅR!