Scherschanten

Ja alla ni som är bevandrade i brittisk humorkultur från tidigt sjuttiotal, ni vet vart rubriken kommer ifrån.
Idag skall jag beröra lite olika ämnesområden, det mesta kommer på någotvis beröra mitt engagemang i RFSL Halland och Nightlife.

Jag har ju blivit ansvarig för skolinformationerna som vi arrangerar runtom i länet. I måndags besökte jag och Kvinnan vår andra skola, där vi skulle informera för två stycken klasser med fjortonåringar. Lärarna hade förvarnat att den första klassen skulle vara lite stökigare och särskilt en individ i klassen. Vi går in i klassrummet en tio minuter innan vi skall börja föreläsningen och förbereder oss. När vi öppnar dörrarna och släpper in eleverna så lyckas jag genast identifiera de olika grupperingarna i klassen. Där satt nördarna, det coola gänget och tjejligan. Nästan direkt kunde jag se vem läraren hade varnat oss för, alfa-hannen i det coola gänget, den individen utstrålade ett slags förnimmelse av problembarn.
Vi körde igång föreläsningen och till min STORA förvåning så var det nördarna som började häva ur sig saker som var mindre korrekta. Dock höll sig klassen relativt lugn och uppmärksam, särskilt alfa-hannen. Efter en stund märkte jag något som var rent chockerande, det var beta-hannen i det coola gänget som tog och hävde ur sig flest kommentarer och stökade mest. Alfa-hannen satt faktiskt lugnt och lyssnade intresserat, individen bad till och med sina kamrater att vara tysta och sluta tramsa. Jag var ytterst förvånad.
Framåt slutet så var det dags för grupperna att redovisa vad de kommit fram till i mikrogruppsarbetena och den ena gruppen fick reflektera över påståendet "Det skulle vara lätt att vara öppen Homo-/Bi-/Transsexuell i den här klassen". Det unisona svaret från klassen var "NEJ", kort och gott utan någon eftertanke till varför det var så, vilket jag självklart var tvungen att fråga. Klassen sitter tyst ett tag och efter en liten stund räcker en av skejtkillarna upp handen och säger något i stil med "Det är för att alla skall vara så coola hela tiden och därmed snacka skit om att folk är fulare än dem och onormala". Detta var något av det vettigaste jag har hört komma ur en fjortonårings mun hitills. När vi på slutet delade ut foldrarna så tog beta-hannen sin folder med fingerspetsarna och släppte den rakt ner på bänken. Bakom min rygg hörde jag honom sen säga "Är det någon som har handsprit?", vilket han fick äta upp. Jag förklarade helt enkelt att homosexualitet inte smittar och att den som tror det borde fundera på hur vuxen den är och vad den vill komma i framtiden.

Sen blev det dags för klass nummer två, den "snälla" klassen. Till att börja med så kom ca 50% av klassen 10 minuter sent, för att sedan komma in och föra liv. Då förklarade jag fint, men bestämt, att man kommer in och sätter sig tyst och lugnt om man är sen. Alfa-hannen ur den tidigare klassen frågade till min stora förvåning om han fick sitta med en gång till. Då började en liten "Barbiedocka" (tydligen klassens självutnämnda drottning) lägga sig och försöka köra ut honom. Jag han inte riktigt reagera, men han försvann. Detta är något som jag är ytterst arg på mig själv för, ty om alfa-hannen från en klass vill sitta med på vår andra föreläsning istället för att ha bild så är det en komplimang. Varför lät jag "drottningen" få bestämma i vårt klassrum under VÅR information?
Efter detta så lät hela klassrummet ungefär som aporna på skansen medan Kvinnan försökte berätta om olika begrepp i HBT-världen. Då tog mitt tålamod slut och jag lade på min försvaretroll. Jag höjde rösten och sa barskt till dem att "Ja nu djävlar håller ni käften! Jag har jobbat i försvaret och där tolererar vi inte sådant här beteende. Så nu visar ni oss lite respekt!" vilket resulterade i en tystnad som nästan höll sig ända till slutet. Har de inte fått någon uppfostran?

And now to something completely different.

Jag skall ta på mig kommendörsjackan i början av nästa år och tillträda som kommendör på ett skepp som håller på att sjunka. Det kommer krävas mycket jobb för att vända skeppet ur dess nuvarande kurs och undvika en totalkollision med isberget som redan skadat skrovet. Jag funderar på vad jag har gett mig in på, men sätter min tilltro till det jag lärt mig hitills i livet och min förmåga att arbetsleda andra. Det är bara att hoppas på att personalen på bryggan kan samarbeta och att alla passagerare kommer bidra med vad de kan för att undvika en katastrof. Tillsammans står vi starka, splittrade kommer vi falla.

And now to some emotions.

Här kommer det bli en liten kryptisk liknelse som ni får tolka fritt.
När flottan misslyckas och flygvapnet uteblir, då träder armén in och rättar till. I det här fallet har de skickat in det bästa, fallskärmsjägare. Det ger mig nytt hopp och ny tilltro till människans framtid och genuinitet.

Tacka vet jag Armén, de vet hur saker skall göras.