Sitt lugnt i båten...
Det som har skett i veckan har mer varit en utlösande faktor för saker som har grott väldigt länge. Två personer har föreslagit att jag skall söka hjälp. Den första är en person som jag hade stor respekt för, men när personen slutade visa det gentemot mig så tappade jag min respekt för den personen. Den andra personen är ingen mindre än min egen mor och henne lyssnar jag fortfarande på. Vad hon sa kan ni läsa i gårdagens inlägg.
Om jag säger såhär, det är soligt och vackert i Halmstad nu men solen saknar värme och individerna jag brukade se på stan när jag gick runt... Ja de är bara ansiktslösa klumpar nu. Jag har varit på stranden och grillat med några av de människor som brukar kunna göra mig glada, visst har jag skrattat men skrattet saknade glädje. Livet kommer ikapp och det mina lärare varnade för redan på högstadiet har börjat slå in. De sa just det att jag har för lätt att svälja saker, att jag tar skit utan att visa att jag blir sårad. Jag har blivit bättre på att säga ifrån de senaste åren, men det ligger en hel uppväxt med skit som jag antar visar sig nu. Ja gott folk, jag har tappat livslusten.
Jag har även fått höra att mitt problem är att jag är rädd för att vara ensam, så är det verkligen inte. Jag vet att jag inte är ensam, att jag har alla mina vänner och så. Det jag är rädd för är att inte vara älskad, kan inte komma ihåg att ens mina egna föräldrar någonsin har sagt att de älskar mig. Jag älskar dem, de födde mig till världen. Men när det känns som att man aldrig räcker till, att vad man än gör är fel. Ja det sitter i, jag känner mig värdelös.
Jag vet inte vad jag skall tro om något längre...
Ytterligare en förtydning av inlägget är att jag aldrig får vara lycklig under en längre tid, varenda gång det känns som att allt är bra och att jag är lycklig så rycks det undan. Ännu en gång så kan jag säga att jag inte tänker begå självmord, det är under mig och ingen är värd det. Har nu någon sagt något annat till sina vänner (eller trott något annat), ja då bör den personen ta tillbaka det av respekt för mig. Men ja gott folk, jag har tappat min livsglädje.
Jag tror även att jag skall skriva ett brev till en av de personer som har betytt mest i mitt liv för att utveckla och förklara, även om det känns som att den personen är "död" så vet jag att den finns någonstans långt därinne...
Ja du John, har vi/jag aldrig sagt att vi/jag älskar dig???? Vad din far har sagt eller inte har sagt. Det kan inte jag stå för. Men du vet att jag tycker om dig och att jag accpeterar dig. Å är det ordet älskar du är ute efter, kan jag nog säga att dina syskon aldrig fått höra det heller. Men däremot att jag tycker om dig och dina syskon det vet ni. För mig är ordet älskar och tycker om det samma. Vet att det inte är så för alla. Men i våran familj är det så. Å fast inte jag heller fått höra av mina föräldrar att de älskar mig, så VET jag att de gör det. Annars hade de inte bytt sig. Så är det John, ha nu en fortsatt bra helg.
Skönt och höra att du fått råd, detta med ord som älska och tycka om betyder så olika för alla människor. För mig personligen är älska något mer än att tycka om, något djupare. Jag har heller aldrig fått höra av mina föräldrar att dom älskar mig men jag vet oxå att dom gör/gjorde (pappa är död) fast dom sa aldrig med ord men där imot har dom visat sitt stöd hela vägen när jag sökte rötterna eftersom jag är adopterad.
Mamma och pappa träffade oxå min biologiska halvsyster när hon kom hit och hälsade på och dom tog emot henne och var inte pinsamma S
Mamma och pappa har alltid stöttat mig i perioderna jag gått igenom som haft med adoption och väldigt djupa tankar som inte var roliga. Men just ordet älskar har dom ändå inte sagt.
Där imot vill jag INTE att mina barn ska växa upp utan att veta jag älskar dom så det talar jag om väldigt ofta för båda två, MEN jag kan oxå bli tokarg men det gör inte att jag älskar dom mindre för det.
Det är likadant med att älska sin partner, jag älskar min man och hade det bara varit som jag "tyckt om" honom hade jag inte levt ihop med honom. Vänner tycker jag om, andras barn tycker jag om osv... men dom som är mig nära dom älskar jag.
Det finns en tjejkompis jag älskar oxå men hon har varit med på båda adoptionsresorna och vi har känt varandra i många år, men det är en process med kärlek som är mycket djupare för mig än vänskap osv... en adoptionsresa delar man inte med vem som helst, jag skulle tex inte ta med någon annan kompis eftersom det är så personligt att vara på en adoptionresa, med mycket känslor som man inte vill visa vem som helst.
Nåja nu fick du en hel roman av mig, radera inlägget eller gör vad du vill, men var rädd om dig och jag tvivlar inte på att du har folk som älskar dig/tycker om dig.
Men igentligen är det bara ord som innebär olika för olika människor.
Kramen från mig