Scherschanten

... väcker många tankar, det har jag fått erfara idag. Kan säga att dagen har varit ytterst händelsefull, så jag skall väl försöka återberätta det som har hänt även om jag fortfarande är i chocktillstånd.

Började med att jag gick upp 04:45 imorse och hade riktigt ont i halsen. Hällde i mig en kopp te och begav mig sedan till jobbet. Där var det lugnt de första två timmarna, han bland annat fundera över hur svenskarna konsumerar talgbollar. Många anser sig inte ha råd att skänka pengar till svältande i tredje världen men har ändå råd att lägga ut några hundralappar om året på småfåglar. Detta är ett ytterst konstigt beteende.
Sen blev det dags att packa upp träningsartiklarna, dessa  ytterst tunga saker var lastade på en pall och mätte väl ungefär en 2,5 meter i höjd. Jag tar pallyften och kör ut pallen i butiken, tänker att den är farligt packad. När jag börjar sänka ner den så märker jag hur pallen svajar till och flyttar mig åt sidan. Tur var väl det, för hela pallen välte. Vi talar om 300-400 kg träningssaker (maskiner, vikter, hantlar m m) som hade landat rakt på mig. Det hade med största sannolikhet gått riktigt illa om inte jag hunnit flytta mig. Jag han faktiskt snabbt återberätta min livshistoria för mig själv medan pallen föll. Nu kanske folk tycker att jag är en mes, men om man ser ett 2,5 meter högt varuberg med en estimerad vikt på 350 kg komma rasande mot den punkt där man själv stod för några sekunder sen... Ja då blir man chockad. Jag är det fortfarande.
En stackars varubur fick ta smällen istället och kommer aldrig bli sig lik. Chefen ropade till och frågade om jag var okej, sen kom en kollega och hjälpte mig lossa allt som nu låg huller om buller i en hög med krympfilm och riskerade att rasa igen. Efter en stund kom chefen och kollade hur det såg ut och sa ungefär "Du får byta varuburen". Nu är min chef en bra chef, men ibland är hon lite för resultatinriktad och idag kändes det så. Hon skämtade även bort det lite genom att säga "Arbetare som du finns det gott om", nu vet jag att det var ett skämt men var inte så roligt att höra när man nästan blivit krossad av träningsredskap.

Senare på dagen stod jag och packade upp andra varor i närheten av kassan då jag hör min kollega i kassan ropa "HEJ DU!" och han vända mig om för att se henne springa ut genom dörren. Jag tänkte väl att det var en kund som glömt något, dock kom hon tbx efter några minuter med en kundvagn lastad med saker. Då hade en person, eller flera, försökt stjäla ett antal artiklar. När jag kom ut på lagret stod min kollega där med vagnen, tittade på mig och sa med skärrad röst "Har du en cigarett över?". "Ja,svarade jag" varpå hon direkt säger "Då går vi ut och röker". Hon hade nämligen insett hur farligt allt var när hon fick tag i kundvagnen som gärningsmannen sprang ifrån. I det ögonblicket insåg hon att hon var ensam och att han lika gärna hade kunnat vända sig om med en kniv och stuckit henne eller gett henne en rak höger. Nu undrar ni kanske varför jag inte sprang efter, det undrar jag med. Det enda jag vet är att jag inte hann uppfatta situationen, annars hade jag rusat efter. Kändes och känns inte bra att ha lämnat en kollega i en sådan situation.

Ja dagen har varit dramatisk och jag har hunnit tänka mycket under tiden mellan händelserna. Har tänk på hur många personer jag älskar på olika sätt, hur mycket jag vill åstadkomma innan min egen bortgång, att jag ler för sällan m m. Men framförallt insåg jag att jag bara har känt riktigt kärlek för en person och att jag fortfarande gör det, trots allt som hänt. Kanske är jag korkad eller mentalt instabil, men det är inte omöjligt att jag skulle ge "oss" en chans till om möjligheten dök upp. Fan din idiot, jag är fortfarande kär i dig.

Idag blir det ingen låttext, finner knappt slutord heller. Men här kommer ett försök.

"Om du gett det chansen kunde det vart vi, nu hoppas jag någon annan tar vid."