Scherschanten

 

Värnpliktskongressen var helt klart bland det roligaste jag gjort i mitt liv. Jag åkte därifrån med en ny glöd, en kämparglöd bestående av tankar och ideer, som etsats sig fast i mitt sinne. Nästa stopp på min resa från Kongressen var Karlskoga, där jag blev uppmöt av en kamrat sopm körde mig ut till Villingsbergsskjutfält där vi hade en stor kompaniövning. Därute i regnet, leran och cammo-färgen började glöden trubbas av, dö ut liksom. Men så hände den där saken, saken som fick mig att se rött. När vi låg i tältet än kväll så glider samtalsämnet in på homosexualitet och annat, varav en kamrat säger "alla bögar borde skjutas". Jag var för trött för att ta upp argumentationen, men inom mig växte glöden till ett rasande bål. Nu undrar ni kanske varför jag tycker det (det var väl bara att ignorera?), men när man ligger och har skarpstrid en hel vecka (det vill säga att man bär skarp ammunition på sig större delen av dagen), så vill man inte höra något sådant från en kamrat.

Så jag gick och brann.
Efter ett tag gick jag till en av de kamrat jag anförtrott med min "hemlighet" och talade med honom. Han stödde min tanke om ett slags hämnd, eller nej snarare tankeställare, för min pluton. När jag som Plutonsförtroendeman fick veta att jag hade Plutonenstimme (ett möte där de värnpliktiga kan framlägga krav på förbättringar jag sedan driver) så passade jag på att bjuda in befälslaget också. Tyvärr så uteblev hälften av befälslaget, men en av våra mest förstående och lyssnande löjtnanter var där. Sen berättade jag för dem, berättade att jag är Queer, att jag levt mina senaste 3 år som homosexuell, att jag var mobbad i högstadiet för det innan jag ens själv visste. Allt som kunde vara av intresse för dem.

Det var något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv.
När jag var klar så tog löjtnanten till orda och höll ett brandtal om "ÖRA" (Öppenhet Respekt Ansvar, Öb Håkan Syréns senaste ledord) och om hur stark/modig jag var enligt honom. Sen började han bli skarpare i tonen och sa att han inte längre ville höra några sådana ord eller annat skitsnack, samt talade om hur jag som kamrat faktiskt la mitt liv i deras händer. Efteråt så var det ett par kamrater som kom fram och dunka mig i ryggen och sa att det var starkt gjort. Men de flesta var tysta, antingen av skam eller rädsla. Men efter ngn timme började några prata med mig igen.

Samma dag åkte vi på långledighet, 4 dagar närmare bestämt.
När vi kom tillbaks talade de flesta med mig igen, men inte han som sa det där i tältet. Nej det dröjde mer än en vecka innan han kunde snacka med mig igen och nu är det lite halvansträngt. Jag får iallafall ett bra stöd av befälslaget och från de flesta kamraterna. Mitt mål nu är att tillse att Trängregementet (som det heter efter nyår) tillsätter en förtroendevald, "Hbt-kontaktperson", som har samma befogenheter som de andra huvudförtroendevalda. Förhoppningsvis får jag även det förtroendet och kan påbörja uppbyggnaden av ett HBT-nätverk mellan K3, P4, T2 (och vem vet kanske fler förband i framtiden).

So wish me luck, cause I'm riding on a bad rollercoaster.